Det var när sommarnatten kom
med doft från skog oh mark.
Då såg jag dig en enda gång
i Västerviks Folkets park.
Du var det vackraste jag sett
och hade ljusröd kjol
din hud var brun, ditt hår var slätt
och långt och blekt av sol.
Jag ödde bort den bästa chans
som livet nånsin ger.
Vi dansade en enda dans
sen såg jag dig aldrig mer.

Jag undrar om du minns mig än
och hur du har det nu.
Det var ju ganska länge sen –
om sommaren -37.
Du blev väl säkert någons fru
och hoppas det gick bra.
Men kanske går du ensam nu
och har det liksom jag.
Och om du detta läsa får
och du vill träffa mig
så skriv till ”Karlsson – Evig vår”
och vet att jag väntar dig!

© – OA Komposition HB