Det var inte meningen att detta skulle bli en minnesruna.
Den andra maj 2004 skulle Olle Adolphson ha fyllt sjuttio. Jag hade gjort upp med Björn Eklund på Ordfront Magasin om att äntligen göra den stora intervjun, den som vi hade talat om i flera år.

Så jag ringde. Dag efter dag. Olle Adolphson svarade inte. När det började brinna i knutarna ringde jag hans lillebror Per.
– Olle är mycket sjuk, sa Per. Men han blir utskriven från Södersjukhuset i morgon måndag och flyttar in på ett äldreboende vid Kattrumpstullen. Jag ska snacka med honom, om han känner sig bra kanske du kan prata med honom. Närminnet kan vara lite knackigt, men häromdagen sjöng han alla verserna på Möte i monsunen, så en del kommer han ihåg i alla fall.
Jag lade på luren. Olle Adolphson på äldreboende?

• Och Werner Jonsson som räkna med att på Söder få bli gamling, han sitter numera uti Vantörs församlin
  

Som det står i Gustav Lindströms visa.
Men Olle Adolphson blev inte gammal på den nya adressen. Ett dygn närmare bestämt.
Den tionde mars 2004 klockan tio över tre på eftermiddagen drog han sitt sista andetag.

I en tid då patetisk är det grövsta skällsord någon kan föreställa sig, och det blir allt svårare att skilja på en koltrast och ett billarm kanske det är nödvändigt att berätta vem Olof Gustaf Edvin Adolphson var. Uppenbarligen har många människor inte hört mästerverk som Adam och Vera, Konstnasaren, Rim i julioch Nu har jag fått den jag vill ha. Men känn på den här raden:

• Jag hade hammaren beredd under kavajen…

Just den ja.

• Jag hade hammaren beredd under kavajen
  när han kom ut i sidenscarf och sa: God dag!
  Kom in och slå dig ner en stund så får vi prata!
  Jag bara stammade, nu minns jag inte vad…
  Och jag blev bjuden på cognac och på cigarrer
  och kunde inte få mig till att säga nej!
  Och när vi skildes var vi bästisar och bundis
  och jag tog saker som du glömt hem med till dig!

Det är ord som gått rakt in i det svenska folkets hjärtan.
Olle Adolphson skrev flera sånger om manliga nederlag. I Ballad om det stora slagsmålet på Tegelbacken samlas alla Stockholms livsfarliga busar till en ofantlig drabbning. I fyra verser och lika många refränger bygger Adolphson upp spänningen tills den når klimax:

• Dom stod vid Tegelbacken, dom stod där man mot man
  i månens bleka ljus, men ingen vågade sig fram.
  I fyra timmar hötte dom och skrek från varsin gränd
  och sen så vände dom på klacken och gick hem!

En satir över svensk stöddighet och aggressionshämning? Inte bara.
– En önskan i dessa upprustningens tider om att så här skulle det kunna gå till, kommenterar Adolphson, som inte tyckte om det entydiga.

Olle Adolphsons texter handlar ofta om hur saker förändras, eller om hur de innehåller någonting annat än vad man först har trott. Grundstämningar skiftar och förbyts i sin motsats: Den rasande hyresgästen i tangon Fröken Frenssen slutar med att fria till den lea värdinnan. Samma utveckling genomgår den misstänksamme drinkaren i Du och ditt öl. I Rim i juli står döden i skogsbrynet, mitt i sommarfröjden.

Nu har jag fått den jag vill ha är en av de mest fantastiska kärleksdikterna på det svenska språket; en isande skildring av passion som dör i det ögonblick den fullbordas, av hur gemenskap i sin fulländning går över i främlingskap – och samtidigt en så vacker skildring av att vakna med en älskad människa att den ofta beställs som musik när människor ska gifta sig.

– Kan du inte ändra på texten då? frågade brudparet sångerskan Maja Adolphson, Olles dotter, när hon anmälde betänkligheter mot att sjunga visan på ett bröllop.

Möjligen skulle man kunna uttrycka saken så att om Olle Adolphson stod inför valet mellan att ta en lätt väg eller en svår väg så valde han osvikligt att göra det svårt för sig.
Olle Adolphson gillade inte 70-talets protestsånger. Själv skrev han några av de allra bästa:

• Vad är det för ena dårar som härjar i stan, serru!
  Glada som barn,
  Med sitt sattyg till plan!
  En prick och en knäpp på näsan så attan blev bränd,
  Det skulle han ha som river på lilla Skinnarviksgränd!
  E´ru me på den!

Budskapet om att fysiskt misshandla huvudstadens ansvariga stadsplanerare, formulerat elva år före almkravallerna i Kungsträdgården, är inlindat i en sorts svårbeskrivlig parafras på en Emil Norlanderkuplett från sekelskiftet och – som litteraturforskaren Charlotte Ulmert visat – på lån från Bellmans Käraste bröder, systrar och vänner…

Det trosvissa låg inte för Olle Adolphsons temperament. Hans kritik mot protestvisorna handlar emellertid inte om innehåll och avsikter, utan om bristande effektivitet. Adolphson – själv demonstrativt korrekt klädd i kostym med väst och Norges riksvapen på manschettknapparna – stördes av välanpassad upproriskhet och likriktad originalitet. Dessutom säger han sig ha blivit förbannad när han hotades med stryk på Gyllene Freden om han inte gick med på att Bellman egentligen var socialist:

• Marx satt banne mej inte och slet
  med klasskamp och revolution
  bara för att ge dej din get
  utlopp för din aggression.
• Men utsugning och förtryck skapar fram
  allt det lägsta hos människan, ju
  och sanningen däri visas tammefan
  när man ser en som du!

I en sång från tidigt sjuttiotal, i efterhand och utan åthävor tillägnad Victor Jara, bestämmer Olle Adolphson sin konstarts begränsningar och styrka:

• Så sjung mens himlen ännu är ljus
  och sång kan ge ro och lisa.
  I våldets natt i ondskapens hus,
  där hjälper oss ingen visa.
  Men om den dödas när modet flyr
  för mörker, nöd och fara,
  så skall den födas när dagen gryr,
  då blir åter gott att vara.

Av flera intervjuer att döma kände han sig sedd över axeln under det politiska 70-talet. Jag vet inte av vilka; men låt det bli sagt att många av oss som skrev åt FNL-grupperna och de fria teatergrupperna satte Olle Adolphson högst av alla. Den magiska Ro hemåt hörde jag första gången 1966, när Channah Bankier sjöng den i en kupé på transsibiriska järnvägen (Vi var på väg till Peking för att efter förmåga deltaga i kulturrevolutionen). Och även om jag träffat på en del hårdföra kommunister som såg kärleksvisor som ett ackompanjemang till arbetskraftens reproduktion så kan jag inte påminna mig att någon någonsin sade ett ont ord om Olle Adolphson.

Fan heller, vi var i alla fall några stycken som beundrade honom gränslöst. De komplicerade texterna, den lite torra sångstilen, sakligheten, den tjuriga integriteten och ett sinne för rättvisa som satt djupare än någon partibok.

Som många andra framgångsrika fäder önskade skådespelaren Edvin Adolphson sina barn ett stillsammare liv än sitt eget. Själv hade han fått slå sig fram; nu skulle ungarna ha en ordentlig utbildning. Äldste sonen Olle ville han ha in på skogshögskolan:

– Du är så tankspridd och fumlig att det är lika bra att du går i skogen och lallar dina visor!
Edvin Adolphson ägde, som sonen kommenterar, kanske inte så djupa insikter i en jägmästares åligganden.
Olle Adolphson växte upp på Kungsholmen i Stockholm på 30- och 40-talet, i en tid då musik var lika sällsynt som tystnad i dag. Visst fanns det radio och trattgrammofoner men ville man ha riktigt välljud fick man ordna det själv. Edvin Adolphson – sin tids främsta svenska manliga filmstjärna – var en skicklig munspelare. Med släkten umgicks man gärna via musiken:

– Farbror Elof, farbror Gustaf Adolf, faster Ella och faster Wally sjöng Rhenvinets lov i stämmor så att taket lyfte sig, minns Olle Adolphsons syster Kari Thomée.

– Och faster Wally sjöng I min blommiga blå krinolin, medan de andra hummade till. Olle och jag satt under bordet och var dödsimponerade.
Som många andra gossar i välbärgade familjer tog Olle Adolphson pianolektioner. Till skillnad från många andra gossar i välbärgade familjer tyckte han att det var roligt. Han och hans syster brukade roa sig med att improvisera fyrhändigt. När Kari var tolv köpte hon i hemlighet en trumpet som hon övade på i garderoben: Singin´in the Rain och Darktown Strutters´ Ball – inom några år skulle den traditionella jazzen slå igenom på bred front i Stockholms läroverk. Tioårige Olle ackompanjerade på pianot.
Dessutom sjöng han:
– Jag var med i en urusel kör en gång i världen som hette Radiotjänsts gosskör, berättar han 1988, i Göteborgs kammarkörs jubileumsbok.
– Den användes som hot och utpressning mot dåliga radioproducenter: Om ni inte skärper er så skickar vi barnkören på er, då får ni göra program med dom. Och då blev dom genast bättre. Det var en hatad institution.
Tidigt väcktes Olle Adolphsons intresse för äldre musik:

– Dåvarande Musikhistoriska muséet, det var himlen som öppnade sig varje gång man fick gå på deras konserter och lyssna på gambor och lutor, berättar han för radions Jan Nyström.

– På den tiden var Walter Gerbich och hans ensemble ofta återkommande gäster och deras lätt exotiska klädsel var mycket fascinerande; där fanns en dam med smutsgul Gretchenfläta och violett klänning med puffärmar. Det var så nära inpå kriget att de hade sina gamla konsertkläder, brokadvästar och frackar med korta skört. Johannes Koch hade en plåsterlapp fäst över sitt lilla bockskägg så att det inte skulle fastna i hans skalmeja. Det såg ut som en Storm P-teckning.
I i femtonårsåldern började Olle Adolphson spela gitarr. Föräldrarna hade skilt sig när han var tretton år och ekonomin var knackig. Olle Adolphson, som enligt egen utsago var så bakom att han inte visste att det fanns något som hette studielån, försörjde sig på att sjunga visor på studentkåren. 50-talets blivande kulturelit träffade han på Klubb Metamorfos på Vasagatan.

Han arbetade med Evert Taube som en sorts personlig assistent, letade rätt på honom före konserterna, stämde hans luta och såg till att han bytte skjorta mellan numren – Taube var ständigt kallsvettig av scenskräck. Länge hade det varit dåliga tider för den svenska visan. Det var på väg att ändras nu.

Den 1 oktober 1955 avskaffades spritransoneringen i Sverige och i den vevan också det nästan 60 år gamla förbudet mot att bedriva scenisk underhållning i lokaler med spritutskänkning, det så kallade varietéförbudet, infört 1895 och skärpt i två omgångar 1905 och 1919.

Varietéförbudet innebar bland mycket annat att det tidiga 1900-talets fransk-tyska kabarétradition gick värdshus förbi i Sverige. De utmanande sångerna och den politiska satiren hamnade i Karl Gerhards revyer om de hamnade någonstans alls. Men den 1 oktober 1955 flög korken bokstavligen ur flaskan .Krögarna ville ha underhållning med pretentioner. En ny marknad öppnade sig för unga män med gitarr och unga män med texter – Lars Forssell, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Sven-Bertil Taube och Olle Adolphson. De tidigare föraktade vissångarna, lutfiskarna, blev moderna krogunderhållare.

I Stockholm introducerades kabaréerna på Hamburger Börs av den danska stjärnan Lulu Ziegler, en lysande sångerska och estradör som på trettiotalet satt upp Brecht i Danmark och under kriget tvingats fly till Sverige. Hon hade förmågan att hitta nya talanger och ge dem plats på scenen.

– Kabarén, säger Olle Adolphson, slog igenom samtidigt som rödvin, vitlök och pommes frites.

Själv debuterade han, i regi av Lulu Ziegler, i Harlekinad på Hamburger Börs den 19 oktober 1956. En vecka senare spelade han in sin första EP-skiva med en munter nonsensvisa som Beppe Wolgers skrivit texten till, Okända djur. På försommaren samma år hade han givit ut en diktsamling på Bonniers, Aubade.

Under de närmaste åren kom framgångarna tätt, En glad calypso om våren 1958, Det gåtfulla folket (text Beppe Wolgers) 1959, Mitt eget land (text Beppe Wolgers) 1959.

Snart följer de helt egna mästerverken: Sängen 1959, Trubbel 1961, Adam och Vera 1961, Gustav Lindströms visa 1962. Olle Adolphson blev den nye store trubaduren, arvtagare till Evert Taube, Ruben Nilson och Ulf Peder Olrog.

Olle Adolphson ville emellertid reservera titeln trubadur för medeltidens occitanska diktare och sångare. Så låt oss i stället kalla honom visdiktare. Vilket leder fram till frågan: Hur skiljer man en visdiktare från en vanlig diktare?

En första viktig skillnad är naturligtvis att visan är till för att sjungas och följaktligen har en melodi. Men eftersom detta är en tidning och inte ett radioprogram så kommer vi att inskränka oss till att tala om texten.

När Olle Adolphson i TV blir ombedd om att förklara vad en visa är, så skruvar han på sig och lånar en definition av musikforskaren Bengt R Jonsson: En visa är en strofisk sång, gärna med folklig anknytning. Senare i programmet lägger Olle Adolphson till:

– Visan vill visa det stora i det lilla och det lilla i det stora.

Lars Forssell – som vet vad han talar om – har sagt att ingen konstform i lika hög grad som visan är beroende av traditionen. Det innebär att visan tydligt redovisar sina förebilder, eller, om man så vill, att visan inte är lika piskad att leverera originalitet som poesin.

Visan vill samtidigt vara anspråkslös och anspråksfull. Den ska ha något ledigt över sig, som om den fötts av en tillfällighet, vilket inte hindrar att den kan vara full av lärda referenser och citat på främmande språk utan att det stör publiken. Det är en bedrägligt enkel och mycket svår konstart.

Olle Adolphson var en ytterst bildad person, ett litet universitet på två ben, som en vän kallade honom. Han redovisade gärna sina inspirationskällor, inte bara de stora diktarna, utan också de glömda, som 1800-talets borgerliga och borgarkritiska poeter: J A Wadman, Elias Sehlstedt, Wilhelm von Braun.

Kanske är det så att visan, efter modernismens genombrott i societeten, tagit över en del av poesins gamla funktioner. Människor som aldrig skulle drömma om att öppna en diktsamling kan långa stycken av Cornelis Vreeswijk och Stefan Sundström utantill.

Det finns alltså många beröringspunkter mellan visor och lyrik

Men för den som vill göra riktigt bra vistexter räcker det inte med att kunna skriva god lyrik.

Man måste också kunna skriva dålig.

Jag ska försöka förklara, men då måste jag bli lite omständlig.

När Fria Proteatern hade spelat sitt Vysotskijprogram på Tagankateatern i Moskva för femton år sedan ombads vi på premiärfesten av de ryska värdarna att sjunga en typisk svensk sång. Trots att det fanns betydligt mera kompetenta artister närvarande så blev det Sören Brunes, Stefan Hugo och jag som – något runda under fötterna, det medges – reste oss och sjöng Arne Qvicks odödliga Rosen:

• När man söker stundens sorger glömma
  är det skönt att vaken gå och drömma
  Glömma att lyckan farit har sin kos
  och att du ej fick min röda ros.
• För just nu idag
  så köpte jag
  en liten ros i en blomsteraffär
  En ros röd som blod
  så att du förstod
  att det är dej som jag håller kär.

Varför tycker vi om sånger som Rosen?
I våra liv behöver vi inte bara stor, nyskapande och originell dikt. Vi behöver också platt och banal dikt, som passar till våra platta och banala känslor. När man är övergiven eller bedragen är det inte Ekelöf man först sträcker sig efter. Inte sällan är det den usla dikten, pekoralet som mest exakt beskriver vad som rör sig i vårt inre. Den som modigt uttalar de ord som uttrycker våra platta och banala känslor är den diktare vi behöver.
Pekoralet – eller kalkonen som det ibland kallas numera – är inte något så enkelt som ett dåligt konstverk som du skrattar åt därför att det är dåligt; du skrattar åt det och grips samtidigt av det eftersom du i kalkonens kluckande förnimmer din egen smärtas röst

De stora visdiktarna vet hur man skriver sånt som är sant och vackert; de vet också hur man tar bort det jolmiga i skönheten genom att punktera den med en avsiktligt platt rad, som Birger Sjöberg:

• Då ljöd en sång från himmelen, så skön som inga flera;
  Det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.

Eller Evert Taubes berömda rader i Västanvind:

• Jag var så sjuk av kärlek, jag var så sjuk av sorg.
  Min älskade har glömt mig och rest till Göteborg

Eller Harriet Löwenhielm:

• I gamla sta´n, vid Kornhamnstorg,
  i Hallbecks antikvariat
  en gammal drömbok köpte jag
  i folioformat.

Det här kan Olle Adolphson. Nödrim, haltande versfötter och banala bilder är perfekt inprickade:

• Kom och ta min hand
  Det är en vanlig hand
  Men den för oss in
  Uti lyckans land
  Där tar vi för oss en lagom bit
  Och glömmer vardagens släp och slit
  Så fort jag bara har hittat dit
  Helga, jag älskar dej!

Eller den välberäknat tafatta presentationen av Hyggliga Viktoria i Adam och Vera

• Hon stigit ner från backarna på Söder
  som en sorts Venus från en sorts olymp

Alla som någonsin försökt besjunga lyckan vet hur svårt det är. Till de största utmaningar som finns för en visdiktare hör idyllerna. Det är lättare att skriva om svek, ensamhet och leda än om lycka, mättnad och belåtenhet.
Så det är givet att Olle Adolphson måste ge sig på idyllen, vilket sker i visor som Prylar, Siv och Gunne, och Nu är det gott att leva:

• Du kan tro att här vare fasan
  att gå runt omkring utan dej.
  Nu kan rubbet ta sej i brasan
  för du kom hit till mej!
• Nu är det gott att skratta.
  Att det blev vi två!
  Att du kom, gamla kratta
  att du kom ändå!

Den mest vågade idyllen i Adolphsons produktion är emellertid Grön kväll i Margretelund, en skildring av en kärleksnatt i Brommatrakten:

• Vem kom gående på en gång,
  allt uppå frasande grus
  i en trädgård med fågelsång
  och ett vitmålat gammalt hus.

Adolphson plockar ner kärleken från det översinnligas sfär genom att pedantiskt noga redogöra för den inledande måltiden, en augustiklassiker med  kräftor, krondill och rostat bröd, samt några personliga accenter i glasen: porter och genever i stället för pilsner och akvavit.
Men det geniala greppet – det är att stoppa in ett vem istället för ett jag genom hela texten:

• Vem satt mätter och trind
  med en mun mot sin kind
  en skymmande aftonstund.
  Vem fick flickan så skön
  under lönnen så grön
  den aftonen i Margretelund.
• Vem gick en mil till stan
  när det var nästa dan
  Me´en sprucken cigarr i mun
  Ja, den flickan var skön
  och kvällen var grön
  den aftonen i Margretelund.

Detta vem skapar distans.
Detta vem liksom sätter tummarna i västen med avväpnande kaxighet – sjung texten och pröva att byta ut vem mot jag och känn hur luften går ur visan.

Efter de första tio-femton årens explosion av sånger växte självkritiken och skaparvåndan.
– Mitt yrke är att skriva visor och det håller jag på med jämt, säger Olle Adolphson i en TV-intervju från 1973.
”Det går till så att man sätter sig ner framför ett papper. Så konstaterar man att det är vitt, sen vässar man pennorna en gång till, sen går man ut ett tag och sen sätter man sig framför det där vita papperet igen och så går dagarna. Ibland så visar det sig att det står någonting på det där papperet och då tar man undan det och lägger det åt sidan och så tar man itu med nästa vita papper. Det brukar bli sex-sju visor om året.

Det är ett mycket mödosamt och på något sätt ett mycket förlamande arbete. Ibland tycker man att det är skönt att man blivit färdig med någonting och då är man oerhört stolt över det där, ända tills man har presenterat det. Då infinner sig genast självkritiken och det gör att nästa gång man sätter sig framför papperet så blir det ännu vitare och ännu tommare. Jag har en känsla av att mitt liv består av ett enda tomt vitt papper som det gäller att fylla med några ord då och då. Det är inte särskilt tillfredsställande.”

• Vråken seglar kring himlens rund
  han skriar och han klagar.
  Vila har jag varje stund
  oro alla dagar.

Under sjuttiotalet blir det glesare mellan visorna. Olle Adolphson skriver texterna till det mycket populära TV-programmet Fablernas värld och spelar in sex LP-skivor med 75 sånger av Evert Taube. Han gör tillsammans med Kari Thomée flera kortfilmer från den östgötska skärgården för TV.
Från och med 80-talet arbetar han mycket med att arrangera sina egna visor för kör. Olle Adolphson skriver också kyrkomusik: hans mässa på svenska språket uruppförs i Köpenhamn 1983. Samma år gav han ut en vis- och diktsamling med egna illustrationer Folia.
I ett sommarprogram 1988 berättar han sitt första minne: I skarpt sommarljus hör han kvinnoröster på avstånd, smakar på ett krusbär och blir stungen av en humla. Det smakar sött och gör ont. När han som vuxen försöker återvända till platsen för minnet, en plats som han minns i varje detalj, så finner han att den aldrig har existerat.

En egenskap som förenar visdiktare som Bellman, Taube och Adolphson är att de förefaller vara ett hungrigare släkte än de riktiga poeterna. Vad jag kan påminna mig på rak arm så är det bland diktarna bara Gunnar Ekelöf som inte verkar leva på luft – och naturligtvis den ständigt lika sugne August Strindberg.
I ett radioprogram berättar Adolphson hur hans minnen ofta är förknippade med mat. Landskapet på Lofoten gjorde djupt intryck på Adolphson, som älskade Norge; både hans mor och hans första hustru var norskor. Lika starkt lyser emellertid minnet av det obetydliga kaféet på den lilla ön där ett stort fat med kokt torsk självklart beledsagades av en halvflaska röd bourgogne .En vandring norr om Torne träsk får sin arom av nyfångad sik med smält smör. Olle Adolphsons minnen smakar bruna bönor och fläsk, stuvad lake och nyfångad bäckforell att äta med fingrarna.

Under de långa resorna i Spanien, ett annat favoritland, sökte han sig alltid till de små enkla syltor som han – med sitt vanliga goda omdöme – hävdade serverade den bästa maten. Vid en långsegling på Korsika hamnade Adolphson med damsällskap följaktligen på en liten krog som visade sig vara Främlingslegionens bordell.
Jo då, maten var utmärkt.
Själv lär han han varit en minnesvärd vardagskock. Sonen Carl Kempe vidarebefordrar ett recept på gädda à la Loire: man hugger upp gäddan i kotletter, stänker en aning vinäger på dem, mjölar dem och steker dem i massor av smör, varefter man bryner lite grovhackad vitlök och persilja i smöret och häller över. Äts med kokt potatis.

Olle Adolphsons sista skiva som vissångare kommer 1994, Älskar inte jag dig då. Den är ojämn. Frodigheten känns ibland tillkämpad. Svärtan har blivit gråare. 90-talets mästerverk är i stället en TV-film, Resa med en vän som Adolphson spelade in tillsammans med Eric M Nilsson. I en mistralpiskad vinter sitter Adolphson och fryser i Provence och försöker skriva den versberättelse som filmen bildsätter:

• Sot och aska blir allting, och jag tror
  Allting blir svårt som jag vill göra lätt

Så ger han sig av: byxlös som en havsörn, ur längtans hängslen skjuten ut i frihet svävar Olle Adolphson över Pyrenéerna till Spanien. Han ser vinbönder slita på sluttningarna; han beskriver värken i deras ryggar, nackar och knän när vinet beskärs och oliverna plockas en och en i alltför stora korgar. Han hyllar herden, som har världens slitsammaste och ensammaste arbete och är rik bara på ansvar och umbäranden. Han hyllar de kaxiga, arga, trotsiga och kåta människorna i det gamla Occitanien, västra Frankrike och Spanien, kättarländer, upprorsländer: Vem är människa att inte älska detta land?. Han ryter i åt arkitekterna – de spanska turistorterna visar vad som kan hända när fantasi och romantik får härja fritt. Och han talar om de vackra namnen på platser i barndomens Uppland: Roslagskulla, Brudnäs, Sjökarlsberg, Gräsö, Björkvik och Grisslehamn.
Filmen har ett motto:
För att vara romantiker måste man vara realist.

– Jag tror aldrig att jag varit rädd för döden, säger han till Jan Nyström.
– Jag ser inte fram emot den heller, men den är där och den är påtaglig, för mig som för alla andra människor och jag tycker att det finns anledning att beskriva våra aningar och våra känslor inför livets slut.
I TV-programmet Porträttet från 1973 tecknar han en bild:
”Jag ser framför mig Biscayabukten, torrlagd av ebb, med mil ut till havet och jag minns en häst som förirrat sig ut där och blir överraskad av tidvattnet. Jag ser den galoppera in, för det går fort när tidvattnet kommer därnere. Frågan var vem som skulle hinna först, tidvattnet eller hästen. Någon gång har jag en känsla av att det är det loppet gäller.”

Nu har tidvattnet hunnit upp honom.
I april blir han enligt sin egen önskan bisatt och jordbegravd i Ravlunda kyrka, klädd i sin tredelade kostym med Norges lejon på ett märke på kavajslaget.

Uppenbarligen var Olle Adolphson en rätt förströdd far till sina sex barn. Men när näst yngste sonen Carl behövde en smoking till de ganska blöta festerna under den sista gymnasieterminen blev han väldigt engagerad:
– Jag hade tänkt köpa en smoking på Hennes & Mauritz eller till och med hyra en, berättar Carl. Men pappa tog med mig till Götrichs herrekipering på Mäster Samuelsgatan. Du ska ha en egen smoking. Det ska man ha!
Provningen tog timmar. Smokingen syddes in och ärmarna kortades. Accessoarerna valdes med yttersta noggrannhet. En färdigknuten fluga kan du inte ha! Det har man inte!!
Far och son åker hem och tar en drink. Carl ska ge sig av till festen och drar sin jacka över smokingen. Fadern tar av honom jackan och sätter på honom sin egen snygga mörka rock. Inspekterar sonen. Tar fram en vit servett, viker den och stoppar den i Carls bröstficka. Är inte nöjd, tar ut servetten, viker den en gång till, stoppar ner den igen, tar ett steg tillbaka och betraktar sitt verk:
-Nu! Nu får du gå på fest!