• Så rinner tiden bort som denna sommar klara.
  Att tiden är för kort, skull jag min vän så svara.
  Tid är ju allt vi har! När allt vi äntligt mist
  när allt ifrån oss far skall tid bli kvar till sist.
  ur ”Så rinner tiden bort”, text och musik: O. A.

Det var min första Olle Adolphson-konsert. Det skulle bli hans sista.

Söndagen den 28 september 2003. Precis på treslaget radade Storkyrkans kör upp sig inför sin körledare Gustaf Sjökvist. Längst framme i den knökfulla kyrkan satt Olle Adolphson på en stol som ställts fram för hans skull. Bredvid, på en annan stol, satt hans vän Jan Agrén.

De hade kommit tidigt till Storkyrkan i Gamla stan och hunnit ta en drink på en krog i närheten. Olle Adolphson ett glas vin, vännen en whisky. Sedan hade de med viss möda intagit sina åskådarplatser – Olle Adolphson med kraftiga ryggsmärtor och med sin vän som stöd.

När Gustaf Sjökvist slog in kören väntade en dryg timme av Olle Adolphsons finstämda musik. På programmet stod sex visor i hans egna körarrangemang och den folkviseklingande ”Mässa på svenska språket”, som dagen därpå för första gången skulle spelas in på skiva.

Jag visste det inte då. Men för mig skulle den där konserten bli början på en lång resa in i Olle Adolphsons musikaliska, poetiska och privata världar.

Resan hade egentligen startat långt tidigare. Under min barndom på 60-talet hade hans musik alltid funnits där. Det var ljusa visor som ”Det gåtfulla folket” och ”Mitt eget land”, burleska Stockholmsskildringar som ”Gustav Lindströms visa” och ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” och rörande kärleksvisor som ”Sign. ’Karlsson – Evig vår’” och ”Trubbel”.

I den sistnämnda hade jag anat ett mörker, som jag då ännu inte riktigt kunde begripa mig på.

När jag blivit så gammal att jag förstod, hade vi gått åt skilda håll, Olle Adolphson och jag. Han skulle lämna de stora scenerna, medan jag började utforska pop, rock och jazz.

Det var först efter hans död som jag på allvar kom i kontakt med hans musik igen.

Tack vare Nino Ramsbys och Martin Hederos skiva Visorna från 2004 skulle jag hitta fram till en kolsvart diamant som ”Konstnasaren”. På det grammisbelönade minnesalbumet Dubbeltrubbel skulle jag året därpå få ett helt pärlband av favoriter att lägga till de andra. Där fanns allt från Håkan Hellströms version av den sinnliga barndomsskildringen ”Sigge Skoog” till Emily McEwans smärtsamma levnadskrönika ”År”.

Den låt som verkligen kröp under huden på mig var Peter LeMarcs blytunga tolkning av ”Nu har jag fått den jag vill ha”, en visa som jag tidigare hört i originalversion och blivit lika upplyft av som många blivande bröllopspar. LeMarcs illusionslöshet hjälpte mig att uppfatta all den svärta som Olle Adolphson lyckats dölja bakom sina vackra poetiska bilder.

Ändå var det först när jag på en skivrea några år senare råkade komma över boxen Tystnaden smyger som en katt som min resa in i Olle Adolphsons vislandskap skulle ta fart på riktigt. Boxen innehöll en bok, en DVD och tio tätpackade CD-skivor, där det mesta av hans produktion fanns med. Att så av en slump få tillgång till detta livsverk var en stor sak.

Under mitt lyssnande lärde jag mig inte bara att uppskatta hans harmonik och hans vackra melodier, utan också den nakna ärlighet med vilken han mejslade fram sina texter. Som få kunde han sätta ord på människans längtan efter samhörighet och kärlek. Och samtidigt med obeveklig klarhet beskriva besvikelsen och vemodet när kärleken uteblev.

Sven-Bertil Taube, som känt Olle Adolphson sedan tonåren, beskrev en gång sin vän i tv: ”Olle skrev så många lustiga visor med intelligenta iakttagelser. Men i flera av hans sånger stiger också den här längtan fram. En längtan efter en kärlek som visar sig och sedan försvinner. Så svårfångad. Det var en sida som han inte visade, inte ens för sina närmsta vänner. Där var han alltid en lustig och glad person. Och om man kom och talade om personliga problem, sådant som låg livet nära och var bekymmersamt, då kunde han bli lite vresig och säga: ’Äh, det där pratar vi inte om.’ Det fanns en sida hos Olle – en dörr som han inte gläntade på så lätt – som lyser fram i sångerna.”

Jag började förstå att jag hade att göra med ett stort – och gåtfullt – konstnärskap. Som verkligen vore värt en berättelse. Så jag fortsatte min resa. Jag ville ta reda på hur hans liv sett ut, vad det var som drivit honom och som gett honom inspiration. Jag ville förstå det där mörkret som närt och tärt honom.

Jag tog kontakt med de människor som stått honom närmast och de kollegor som ännu var i livet – det skulle komma att bli över hundra intervjuer. Jag tillbringade flera månader på Kungliga biblioteket och på olika arkiv med att lyssna på radio- och tv-program och gå igenom dagstidningar och populärpress. Jag läste avhandlingar, artistbiografier och historieböcker. Av hans anhöriga fick jag tillgång till ett tiotal flyttkartonger fulla med osorterad kvarlåtenskap.

Till slut satt jag med en ny och mycket komplex bild av en kreativ människas liv mitt i det svenska 1900-talet.

Det här var mannen som låg bakom tv-klassikern Fablernas värld, Svensktoppens första riktiga långkörare ”Trettifyran” och ett antal tv-dokumentärer. Dessutom var han en av våra främsta Taubetolkare, en av de flitigaste Sommarpratarna och en skicklig landskapsmålare.

Det var också han som skrivit den käckt framsjungna visan ”Resan hem” om en man som går i självmordstankar, som beskrivit otrohetens omöjlighet i ”Det ligger ett land långt borta” och som utforskat existentiella bråddjup i visor som ”Koral” och ”Rim i juli”.

Någon direkt tröst verkade han inte ha funnit. Han tvivlade konsekvent på Guds närvaro och utvecklade istället en egen livs-filosofi, kanske bäst uttryckt i visan ”Så rinner tiden bort” där han konstaterar: ”Tid är ju allt vi har!”

Olle var utan tvekan en man av sin tid. Sprungen ur ett själv-medvetet patriarkat, representerat av den despotiske fadern och omsusade filmstjärnan Edvin, sällade han sig i tjugoårsåldern till ett kotteri av manliga kreatörer vars gemensamma nämnare var att de var väldigt duktiga på sin sak – och väldigt självmedvetna.

I gänget ingick kulturpersonligheter som Beppe Wolgers, Lars Forssell, Pär Rådström, Stig Claesson, Carl Fredrik Reuterswärd och Sven-Bertil Taube. Kvinnor förekom mest som ordningsamma fruar, älskarinnor eller tillfälliga ragg. Några undantag var Monica Zetterlund, Maj Sjöwall och Anita Björk.

Men samtidigt som Olle delvis kom att upprepa sin fars mönster, var han också en försångare för en ny tids mansideal. Likt ingen annan samtida visartist blottade han i sina texter känslor av manlig svaghet och tillkortakommanden. Han sjöng om övergivna nyckelbarn i ”Vem” och gläntade på dörren mot en mer jämställd sexualitet i kärleksvisor som ”Siv och Gunne”.

Under min resa in i Olles värld skulle jag komma att fascineras av alla de halsbrytande historier som ständigt dök upp. De gav mig ledtrådar till vem han varit under den offentliga ytan. Och avslöjade en hel del om varifrån han hämtat stoff till sina visor.

Här hade jag att göra med en man som varit den förste att bli diskad från Eurovisionsschlagerfestivalen, som suttit i finkan i Argentina, som hängt med Hemingway i Pamplona, som rest till Paris för att göra revolution och som lärt världsstjärnan Bill Evans spela jazz som en svensk.

Nästan alla hans visor tycktes ha verklighetsbakgrund. Inte bara kärlekslåtar som ”Nu är det gott att leva” och ”Älskar inte jag dig då”, utan också allvarliga stycken som ”Konstnasaren” och ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

När jag nått slutet på mina efterforskningar kunde jag konstatera att det var helt i sin ordning att både en park – där en byst rests – och ett minnespris bar Olle Adolphsons namn. Hans liv och gärning var något utöver det vanliga.

Men om allt detta visste jag förstås nästan ingenting, där jag satt längst bak i Storkyrkan den 28 september 2003. Och lyssnade till hans ”Mässa på svenska språket”.

När kören ropat ut den sista satsens avslutande bön om ”Fred! Fred! Fred!”, reste sig Olle upp från sin stol och gick med stort besvär fram till körledaren och vännen Gustaf Sjökvist. Det var helt dödstyst i kyrkan. Alla undrade vad han hade i tankarna. Så sträckte han sig fram mot Sjökvist och gav honom en överraskande kram. I samma stund exploderade applåderna.

Sedan var föreställningen över. Olle Adolphson skulle ha 164 dagar kvar att leva.

Trettioåtta år tidigare hade han föregripit sitt slut i texten till visan ”Sign. ’Min bästa tid’”. Den hade formen av en efterlysning, inte efter en människa, utan efter ett liv. Ett liv som blivit ett äventyr i både dur och moll:

• Dom flesta tider tar ju slut;
  den här var faktiskt min.
  Jag undrar hur den tog sig ut,
  när allt kommer rätt omkring.
  Den kanske knappt var mödan lönt,
  och bra att den försvann.
  Men ändå vore det rätt skönt
  att få den i sin hand
  och titta på den en gång till,
  och slänga den igen –
  En fika och två lösa Bill
  till den som kan hitta den!
  ur ”Sign. ’Min bästa tid’”, text och musik: O. A.