I en munter insiktsfull uppsats om den medeltida trubadurpoesin i Författarnas Litteraturhistoria — De utländska författarna polemiserar 011e Adolphson — han kan skriva prosa också! – mot den allmänt utbredda uppfattningen att trubaduren var en man som hövisk och trånande stod parkerad utan matrast under den snorkiga tillbeddas fönster, knäppande på sitt instrument och galande sånger om sin outsläckliga, ojordiska kärlek och kylan och grymheten och ointresset hos föremålet för denna hans brinnande låga.

Det är ju för övrigt lite grann den uppfattningen som Ruben Nilsson ger oss i sin berömda visa om ”Trubaduren” även om denne trubadur så småningom visar sig vara karl för sin luta och helt sonika klättrar in. Så blir det också, som bekant, ett spektakel när greven oförhappandes kommer hem. ”Vem fan är den där figuren? Vad gör han vid grevens härd?”

Jag tror att Olle Adolphson ser med gillande på Ruben Nilssons trubadurs drastiska steg genom fönstret. Säkert känner han igen sig… I sin uppsats menar han i varje fall att skillnaden i själva verket inte var så stor mellan trubaduren och joglaren som vissa sippa vetenskapare har velat göra gällande. Skulle trubaduren vara enbart hovens och de sköna grevinnornas kyske lovsångare och joglaren marknadsplatsernas och grändernas fräcke, oanständige och handlingskraftige muntergök? Nej, skriver Olle A. De går inte att skilja åt på det sättet, trubadurerna drog kring vägarna och kunde vara nog så fula i mun och då och då hände det att gycklarna uppsökte slottet där de, hjulande, dränkte härskarinnan med kyskhetsbältet i tvetydiga komplimanger och klingande törnros.
Det var först under förfallet — när den katolska kyrkans anständighetsideal fullständigt tog över — som trubadurpoesin tynade i en sval, genomskinlig, föga värmande låga.

Efter Evert Taube är Olle Adolphson vår ende sanne trubadur — ordet komer av trobar, ”finna”, ”finna ord” — enligt hans egen motsägelsefulla definition här ovan. När han var yngre, på 50-talet, stämde visserligen hans utseende och uppträdande snarast med den där kyska ynglingagestalten, den där milde ungersvennen som vi i vår okunskap brukar innefatta i begreppet trubadur. Hans röst var hög och klockren, om också en smula klirrande efter att ha överansträngts i målbrottet av körsång och hosiannor, men redan då, redan i denne unge sagoprins, kunde man ana en vresighet, ett egensinne, ja en uppkäftighetoch ståndaktighet i åsikterna som våldsamt motsade hans milda och förföriska yttre. Han kunde till och med säga emot Pär Rådström, vilket på den tiden krävde ett icke föraktligt mått av självkänsla och mod.

Och på den vägen har han gått. Sin egen väg. Som en joglare, en gycklare, har han på sin rackarkärra rullat in i svenska folkets hjärtan med sin drastiska ballad om Gustaf Lindström – ”för endera dan, sörru, så river dom hela stan, sörrul.” – eller den om det oerhörda, skandalomsusade, legendariska, omskrutna och mångbesjungna slagsmålet på Tegelbacken, så mycket mer och högre prisat som det aldrig blev av. ”Sen gick dom hem igen.” Det är den vanliga visan. De djärva målen, den stora kampen, uppgörelsen mellan de onda och de goda, kollisionen, den slutgiltiga, mellan mardröm och lyckodröm blir, av en eller annan anledning, gärna trivial, aldrig riktig av. Vi lommar hem.

Enklare och effektfullare – och på något sätt sorgsnare – kan inte denna sanning uttryckas.

Eller sången om mannen som stiger på tåget i Stockholm, fördriver tiden i väntsalen i Göteborg, fortsätter till Malmö och
moloket återvänder till Stockholm utan att någonting har hänt honom – allt berättat i många strofer och med exakta tidsangivelser enligt tabellen – där finns en sanning om Livets intighet som påminner om Ionesco och Beckett.

Och sången – en av mina favoriter – om den resande konsthandlaren som ”kränger sitt skräp” av Rembrandt van Dyck/för
femhundra styck” och trånande, desperat, uppgivet, destruktivt ”längtar till den dagen/då jag åker dit”. Vad är det annat än en skildring av konstnärens/konstnasarens (vad är vi annars?) svartsyn i de långa, dystra stunder då han känner sig förintad, död, improduktiv och nedkörd som en tomflaska i botten?

Ju mer man tänker på Olle Adolphsons verk, desto mer växer det. Man har anledning att göra det i sådana här ögonblick när han får pris och blir hyllad. Annars märks han inte så mycket; han finns bara där. Kanske på trots mot sin bakgrund i en histrionisk skådespelarfamilj har han förstått att hålla sig undan och vara för sig själv.

Svenska folket vet till exempel mycket litet om hans enastående berättaregenskaper (annat än genom visorna). När Olle Adolphson dyker upp någon dag, någon sommar i en alltför stor segelbåt, ensam i bräcklig farkost på den steniga Gråskärsfjärden utanför Runmarö, då samlas alla barnen skuttande på stranden. För det är en stor lycka att höra honom berätta, detaljrikt, målande, fängslande, skrattlystet, till exempel om den där mannen som han liftade med på autostradorna i Tyskland och som bedömde — i 180 knutar — alla världens varelser efter deras hållfasthet, enligt hållfasthetsläran. Hönor, meddelar han, har ingen hållfasthet att skryta med; kör man på hönor blir det bara lite trassel och fjädrar. Älgar och grisar får lite högre siffror i denna galnings speciella hållfasthetskalkyl men människan, människan är en jäkel på att ogärna gå sönder! Och så vidare. Och så vidare. I 180 knutar och med en likblek, liftande Olle vid sin sida.

Eller berättar han om mannen som med enorma choser och gester manligen ska slunga ut ankaret från sin stolta yacht i Sandhamns hamn, varpå ankaret, snurrande och glittrande och manligt, hamnar i jollen akter över och yachten kanan upp trettio meter på stranden bland hojtande kungar och Wallenbergare…
Alla barnen knyter sig av skratt.
Och i nästa ögonblick griper han gitarren, som han behandlar bättre än kanske någon samtida trubadur åtminstone av hans
karat, och sjunger en sång ”Post festum” som blånar av vemod, längtan och värme. För här sitter en Spelman som har sorgsna
melodier och glada melodier, fräcka visor och eftertänksamma, en trubadur som är gycklare och en gycklare med trubadurens
snille, vett och smak, ”sökande en sång, en sång…”
Det är på tiden att vi visar lite tacksamhet.