Snart fällas löven ned och dagarna blir korta.
Det mörknar på min led, snart är min sommar borta.
Snart stundar hösten in, snart ligger jorden kall.
Du lilla sommar min, snart är din glädje all.

En skrev mig ett brev, full två han månde skriva.
Allt vad han där beskrev månd full mitt hjärta liva.
All havets blåa prakt som in med vinden går
och sommarns gröna makt upp ur hans rader står.

Kom hit, så var hans rop, förrn hösten tar vår sommar
och rår oss allihop, och sliter mina blommer!
Så läste jag hans brev, slik var hans mening gjord
fast halvt den dold förblev av annor lustig ord.

”Fiskar i havet gå månd vi ur djupet draga
och dricka röd Bourdeaux, samt skönt i kok tillaga.
Av släpe-ärter små fart stå min sängar full
med smör vi pröva må, hos bäskens gröna gull.”

Ja kund jag farit hän, dit skull min kosa bära.
Vad övrigt bliver sen, god vänskap skall man ära.
Vi söndras bit för bit, vi driver vind för våg.
Det bärer allt ej dit vi fiker med vår håg.

Så rinner tiden bort som denna sommar klara.
Att tiden är för kort, skull jag min vän så svara.
Tid är ju allt vi har! När allt vi äntligt mist
när allt ifrån oss far skall tid bli kvar till sist.

© – OA Komposition HB