Blåman, Blåman, bocken min,
tänk på lilla pojken di.
Björnen med sin ludna fäll
kan dig taga sent i kväll.

Gamla Lykle, moder din
sent kom hem med bjällran sin.
Hon med oro kring sig såg
som om där stod fara på.

Det såg ut som där var nöd,
kanske nu du ligger död.
Ofta dansa’ du kring mig
och jag tumlade runt med dig.

När jag låg som blind och döv
rörde du mig med din klöv,
ja, du ville väcka mig
upp till leken din med dig.

Du var lustig och glad och god,
allt mitt ros du väl förstod.
Ofta sa jag ju till dig:
”Han vet mer än mata sig.”

Blåman, Blåman, ge mig svar,
kom och lek som alla dar.
Inte ännu, Blåman min,
får du dö från pojken din.

© – OA Komposition HB