Ansiktet litet och genomskinligt, näsan tunn och sprang fram som en fågelnäbb. Ögonen djupt insjunkna i hålorna, blicken var matt, ena ögat var blint, ögonlocken låg tungt ner över ögonen, men de höjda ögonbrynen gjorde uttrycket litet högdraget. Händerna vilade på en pläd som täckte den utmärglade kroppen från midjan och nedåt.

Han betraktade mig länge, kanske i tio minuter.

»Du ser«, sade han, »hur jag har det. Du skulle ha kommit litet tidigare. Då var det bättre.«

Rösten var tonlös, nästan viskande. Orden kom långsamt, långsamt och med många andetag emellan.

»Jag visste inte om du ville ha besök«, sade jag. »Jag hade tänkt länge på att åka ut hit, men jag visste inte om du ville ha besök. Jag undrade om jag …«

»Ja, ja, det är bra …«

Han vände bort huvudet och det blev tyst igen. Andhämtningen blev allt tyngre och han började harkla och sedan hosta, matt men ihållande. Det var ont att höra på. Äntligen började det lugna ner sig, det lättade och gick över. Han slöt ögonen och vilade sig.

Sjukrummets fönster stod öppet. Det var varmt och soligt. En höstfluga surrade utanför, det här var i oktober. Jag satt och tittade på honom och undrade om han hade somnat. Jag kanske borde gå min väg, först som sist.

Så öppnade han ögonen igen och såg på mig som förut.

»Ja, du ser. Jag har det inte så bra. Du skulle ha kommit tidigare.«

»Jag hade tänkt så länge på att åka hit ut. Jag tänkte att jag kanske … Jag visste inte … Jag tänkte, kanske du ville ha sällskap. Jag visste inte.«

»Du förstår, det är så många som vill komma hit. Jag har sagt åt dem att de inte skall … att jag inte tar emot besök. Du förstår så många som vill komma hit. Jag vill inte att de skall se hur dåligt jag har det.«

Blicken skärptes och blev forskande.

»Och skriva«, lade han till.

»Jag skall inte skriva.«

»Om jag skulle ta emot alla så skulle jag bara … så skulle jag inte …«

Rösten dog bort.

»Jag tänkte bara, du kanske ville ha något uträttat, eller så.«

»… få någonting gjort«, sade han. »Jag har arbetat.«

»Jag förstår det. Jag ser det.«

Det stod ett litet bord i en hörna. Där fanns en del papper och en del böcker, skrivdon.

»Jag skall börja nu snart igen. Jag måste bara vila mig litet. Jag har varit dålig, förstår du. Jag håller på att bli bättre, läkarna säger att jag blir allt bättre. Jag håller på med en stor sak.«

Han blundade.

Några blommor lyste i en vas. Det var så tyst. Utanför i gången talade sköterskorna om saker som skulle uträttas på det och det rummet. Trätofflor passerade. En flicka skrattade. Långt om länge såg han upp igen med ett trött leende.

»Vill du att jag skall gå? Är du trött?«

Han sträckte ut sin hand och klappade på min.

»Du kan stanna en stund. Jag skall säga dig en sak. Sen.«

»Det är några saker som jag skulle vilja säga dig också. Men det är litet svårt, det kanske låter dumt.«

»Anna Branting!« bröt han av, och sen vart det tyst. Han ville inte alls höra på något som kanske lät dumt.

Blicken mattades igen. Han låg och samlade sig länge, kanske en kvart. Därefter började han, nästan ohörbart:

»Anna, förstår du, och Hjalmar … Jag håller på med ett … Anna, hon var ju så … och jag …«

Rösten försvann helt. Det gick inte att uppfatta vad han sade. Han talade och talade men orden kom med så långa mellanrum, ett då och ett då, läpparna rörde sig knappt, det verkade som om han viskade till sig själv och som om han var långt borta, men han såg på mig oavvänt och upphörde inte att röra på munnen. Jag kunde bara uppfatta enstaka ord och enstaka satser. Jag försökte så skarpt jag kunde skapa en mening i det jag hörde, jag försökte dra mig till minnes det lilla jag visste om Anna och Hjalmar Branting, men det var mig till ingen hjälp. Jag förstod bara att det var någonting personligt, någonting som rörde honom själv – och Anna. Anna upprepade han flera gånger. Jag önskade att jag hade varit någon annan, någon som var insatt i det som han berättade om, någon som kände till bakgrunden, och jag hoppades att det han berättade var något han redan hade skrivit.

Läpparna fortsatte att röra sig, ord formade sig, bilder drog förbi utan sammanhang. Jag förstod inte någonting. Och hela tiden låg han och såg mig i ögonen.

Till slut tog jag hårt i hans hand, skakade den och nästan skrek i det jag halvt reste mig upp:

»Är detta någonting du har skrivit om? Eller är det något som du skall skriva? Jag förstår inte, Evert, jag förstår inte, jag önskar att jag förstod! Skall jag hjälpa dig att anteckna? Jag kan komma tillbaka när du är pigg och skriva ner det som du berättar.«

Han tystnade.

»Skriver du«, kom det efter en stund. Rösten var tydligare nu.

»Hur menar du?«

»Du skriver väl?«

»Ja. Jo, jag skriver en del.«

»Är det bra, det du skriver?«

»Jag vet inte, Evert. Det får andra bedöma. En del är nog bra.«

Det kom ett litet skratt, det gamla skrattet, litet samförstånd samtidigt som blicken var prövande.

Så var vi tysta igen.

»Jag har hållit på en del med dina visor senaste tiden. Jag har spelat in ett album. Vill du se?«

Jag gick och hämtade albumet som jag hade tagit med och lagt på hans arbetsbord.

»Så här ser det ut. Det skall bli två till, tror jag. Jag tyckte liksom jag var skyldig dig det, som en sorts tack för hjälpen som jag fick av dig en gång i tiden, i början, när jag behövde den. Kommer du ihåg?«

»Ja, ja, det är bra. Huvudsaken är att du arbetar. Träffar du Sven-Bertil, förresten?«

»Jag talade med honom alldeles nyligen och frågade hur det var med dig och om du ville ha besök. Det var han som föreslog att jag skulle ta mig hit ut.«

»Sven Barthel!?«

»Jaså, Sven Barthel! Jo då, honom träffar jag någon gång.«

(Evert skickade nämligen tre av mina första dikter till Sven Barthel på Dagens Nyheters söndagsbilaga med stränga förmaningar att publicera; det var 1955, och det var så det hela började, för min del. Det var den första gången han gav mig ett handtag.)

»Jaha du. Hälsa Barthel om du ser honom. Du kan ta och hälsa Sven-Bertil med, förresten, he he. Hur mår din far?«

»Han ser dåligt, men annars mår han bra.«

»Hälsa honom. Jag kan berätta för dig att jag mötte honom på gatan en dag – det var när du och Sven-Bertil var i Spanien – då träffade jag Edvin vid Nybroplan, borta vid frisersalongen där, och vi kom att tala om er. Han undrade vad ni hade för er därnere egentligen. Jag sa att ni studerade, musik och språk, klassisk gitarr. Han var mycket bekymrad. Han hade fått telegram från dig, sa han, att du behövde pengar omgående. Telegram! Då är det ju allvarligt, sa han. Jag sa åt honom att ta det lugnt bara, och skicka pengarna. Han skall vidare och är pank, det är väl inte märkvärdigare än så. Skall man resa behövs det pengar! Men det tyckte han inte om.«

»Du förstår, jag hade ju rest ner på våren -56. Men det var nog mest för att se mig om. Sven-Bertil var då i Málaga och spelade gitarr för professor Navas, och dit åkte jag som du vet. Men jag hade ju egentligen inga pengar, i alla fall inte så att jag hade råd att studera. Och givetvis så dröjde jag mig kvar tills pengarna var slut. Till sist blev det kris, och så blev det telegram då. Det var kanske inte så bra.«

»Du var i din fulla rätt. Men studerade du inte gitarr?«

»Jo, på sätt och vis. Sven-Bertil och jag delade på Navas. Sven-Bertil gick dit och fick lektion, och sen gick han hem och lärde mig vad Professorn hade lärt, och sen pluggade vi läxan till nästa lektion.«

»Det var som fan.«

»Ja, det gick ganska bra. Men det varade ju inte så lång tid. Det är i alla fall den enda utbildning jag har fått.«

»Har du barn, ja du har väl barn.«

»Jo, jag har barn. Flera stycken.«

»Se till att de får studera. Och resa. Hindra dem aldrig! Det är det enda vi föräldrar har att göra, betala, för att barnen skall få studera och resa. Det är vår plikt. Vi skall betala så länge som vi har ett öre. Och det angår oss inte vad de vill studera, eller vart de vill resa. Vi har bara att hjälpa och stödja dem så länge det står i vår förmåga. Det där sa jag till Edvin. Vi måste älska och ära våra barn, på det att det må oss väl gå och vi må länge leva i vårt land – glöm aldrig det, du!«

»Nej, jag skall tänka på det.«

»Jag ville studera, måla. Det fick jag inte. Jag fick resa, men … Det betalte jag ju själv.«

Andhämtningen blev tyngre igen och en ny hostattack växte fram. Han pekade på en karaff med mjölk som stod vid sängen och jag slog litet i ett glas med sugrör och hjälpte honom att få ner det. Han tackade med en handrörelse och sjönk tillbaka mot kuddarna. När hostan avtog var han alldeles utmattad, han slöt ögonen och så småningom såg han ut att ha somnat.

Jag satt och såg på honom en stund och lyssnade på träd­suset utanför och på enstaka röster i korridoren. Det var sent på eftermiddagen, jag hade varit där i tre timmar. Jag hade tröttat ut honom. Jag reste mig och gick tyst mot dörren.

»Jag skulle …«

Jag vände mig om. Han pekade på ett paket med havregryn som stod bredvid mjölkkaraffen.

»Jag skulle laga mig en rätt …«

»Vill du att jag skall röra ut litegrann.«

»Nej. Men du skulle kunna hjälpa mig. Jag har … saker … som skulle skrivas ut. Du kunde komma hit. Några timmar … ibland.«

»Jag skall lämna min adress och mitt telefonnummer. Om du vill att jag skall komma, så kommer jag.«

Jag fick tag på ett papper och skrev namn, adress och telefonnummer så tydligt jag kunde.

»Kan du läsa vad som står här?«

»O ja, du skriver så stort och tydligt som ett barn.«

»Jag lägger det här på bordet. Be dem höra av sig till mig, om du behöver någonting, om det är något du vill ha, eller så. Hej så länge. Vila dej.«

»Hej så länge. Du fortsätter väl att skriva.«

»Jag har inte tänkt att sluta.«

»Och det är väl bra, det du skriver? Du måste vara bra.«

»Jag får försöka.«

»Hej med dej.«

»Hej, Evert.«

Ingår i Olle-antologin ”Ett tomt vitt papper” (Bo Ejeby förlag 2022)