Jag skulle vilja göra en resa, en alldeles särskild resa och jag vill att du ska följa med. Det är några saker som jag skulle vilja visa och det finns så mycket att berätta om. Jag vet att en sån resa skulle kunna bli tröttande – att ha en ständigt pekande och pratande reskamrat kan vara svåruthärdligt. Men jag skulle ändå vara beredd att ta risken, dels för att jag känner sån värme inför det som vi skulle få vara med om, dels för att jag vet att jag kan vara ganska trevlig och underhållande när jag är med om nånting som är bra; det här är bra.

Vilken tid av året man skulle välja för den här resan är inte lätt att säga. Att resa om vintern i de här trakterna har sina fördelar. Det är inte så mycket folk ute och far och det är lätt att få rum. Vintern är mycket vacker. Mimosaträden står saffransgula utmed bergssluttningarna, himlen är hög, vårplöjningen börjar i januari, lärkorna sjunger. Färgerna är torra, kastanjernas brunröda står mot macchians grågröna, fältens ockra och terrakotta lyser mot bergens ljusblå, och så himlen, ljust disig när det är mulet, lätt lätt blå när det är klart väder. Silvertonen finns alltid med.

Våren är härlig. Tiden vänder vid påsk och det första tecknet är när fårhjorden drivs genom byn på väg upp mot sommarbetena. Skällorna pinglar och herden hälsas som en vårgud, och gubbarna som har stått på krogen med näsorna droppande över glasen med het konjak glömmer krämpor och livets vedervärdigheter och vänder sig och går rakt ut i solen.

Sommaren är präktig, men det är varmt här. Byar och städer sover i middagshettan och det enda som hörs är det förtvivlade pladdret från halvkokta turister när de väller ut ur sina bussar.

Kanske sensommaren på väg mot höst kan vara en bra tid. Hettan börjar släppa men värmen finns kvar och vädret är stadigt. Allt tar ny fart, liksom om våren, skördarna bärgas och från tröskplatserna stiger stoftmoln mot himlen och syns långt ifrån, druvor vältras ur korgar och klasarna bildar berg. Skogarna har kvar sin grönska men den är tung och mäktig. Fälten är neapelgula eller röda och kullar och berg blånar i lätt dis.

Jag vill resa med dig i femtonhundra år.

Vi skall resa genom fyra gamla kungariken och genom många stora hertigdömen och grevskap.

Du skall få höra sex vackra språk och många sorters musik.

Du skall få se folk dansa, älskligt och behagfullt, eller stolt och krigiskt.

Du skall få se städer och byar som du inte har kunnat tänka dig och hus som du inte trodde var möjliga.

Vi skall resa från Barcelona ut i Katalonien; visste du att katalanskan är upphovet till spanskan, visste du att folk här har låtit sig dödas för sin dans?

Vi skall resa till det gamla Zaragoza; visste du att det var här som uttrycket »krig på kniven« föddes? De belägrande fransmännen grävde tunnlar under stadsmurarna och när de klättrade upp blev de nerstuckna av barn med knivar i händerna – de sista försvararna. La guerra al cuchillo.

Vi skall ut till Salamanca med ett av världens vackraste torg och tre universitet; visste du att studenterna går ut efter påskhelgen och tar emot de återvändande hororna – de har varit förvisade från stan under påsken – i procession på en bro över floden. Visste du att Fray Luîs de Léon, som hade suttit i pinligt förvar hos inkvisitionen i fyra år, återtog sin lärostol med orden: »Som jag just skulle till att säga …«

Söder om Salamanca finns det byar som inte har förändrats sedan folkvandringsåren. Och norrut, i Navarra, slår de på en stor trumma med ena handen och blåser i en skalmeja som de håller i den andra, och den har en rund benplatta framför rörbladen (som en napp) för att inte spelaren ska köra ner instrumentet i halsen när festen blir för stark!

Vi skall bort till Coruña längst ut i Galicien och äta percebes och dricka grönt riveirovin. Där har de gator med hus av glas – har du sett såna?

Vi skall resa till Akvitaniens land. Visste du att det var här som trubadurerna levde, inte i Provence som folk inbillar sig. Och inte de där på knä vid skön jungfruns kalla fötter utan de riktiga, de som skrattade och visste vad älskog är. Och visste du förresten att var tredje av dem var kvinna?

Här bodde den ädle Montaigne som skrev så lysande essäer, bland annat den om förtretligheterna med utebliven erektion.

Här är d’Artagnans hemtrakt och här bor den trevliga familjen Trepout som gör en armagnaclikör som mycket riktigt heter Värjstöten. Den har verkan därefter.

Jag skulle vilja se efter om de där herdarna finns kvar, som går på fyra meter höga styltor och som står och pratar med varandra långsamt svajande i blåsten medan de stickar sina strumpor.

På vägen österut ska jag berätta för dig om grevarna av Toulouse och den ryslige Montfort och du ska få se katarernas borgar och vi ska resa genom några av de vackraste dalar i de vackraste berg jag har sett och äta paté och dricka vin i Tuchan, som är det bästa stället.

Och till slut kommer vi fram till Perpignan och då är vi kanske lite trötta. Vi ska vila och duscha oss, och sen ska vi gå ner till en av krogarna vid Sidenhandlarnas hus, och jag ska bara berätta lite lite om det och om hur man kunde bli stenrik på medeltiden.

Sen ska vi inte göra något mer. Jag skulle kunna fortsätta så här hur länge som helst, men jag vill inte tala om allt, och jag vill inte att du ska tröttna.

Tycker du inte att det här låter bra? Jag skulle gärna vilja att vi gjorde den här resan.